There´s not only shiny days in New York..
Veckan med mamma och pappa var bortom underbar!
Vi hade en helt fantaskisk tid tillsammans och sen dom åkte har jag mått piss... När man äntligen träffar dom inser man hur mycket man faktiskt saknar dom varenda vakna sekund... Sen dom åkte har jag haft ångest och gråtit en hel del.. Har hela tiden en känsla av att jag bara vill strunta i allt och åka hem, hem till min familj och allt jag vet om. Hem dit jag kan jobba och tjäna pengar, hem där jag kan träffa vänner utan att tänka, "shit, har jag verkligen råd med det här kaffet?", hem där jag kan krama min familj när jag vill... Att leva som en extremt fattig student i New York är inte direkt drömmen...
Jag vet dock att om jag lämnar allt och åker hem så kommer jag för alltid ångra mig! Att sitta där när jag är 65 och ångra massa saker är en utav mina mardrömmar...
att lämna allt vore att ta den enkla vägen ut, utan att kämpa, och jag vill tro att jag är en kämpare, så jag antar att jag måste stanna och ta mig igenom dom jobbiga dagarna!
Det blev lite lättare när skolan började igen i tisdags, men idag är det en vecka sen dom åkte och även min mammas/bästa väns födelsedag och det känns så otroligt jobbigt att inte vara där hos henne <3<3<3
Jag ska lägga upp bilder och skriva mer om hur vi hade det under våran vecka tillsammans men jag är inte redo att kolla på bilderna eller gå igenom i mitt huvud allt underbara vi gjorde, så jag låter det och alla känslor lägga sig innan jag drar upp dom igen....
Saknar min familj av hela mitt hjärta <3<3<3
